Ja, man tror egentligen inte att det är riktigt sant.. och så här gick det till: Jag checkade in på Arlanda, för resan med British Airways till Los Angeles. Första byte i London förstås, deras högkvarter på Heathrow. Eftersom jag fått höra av Anneli att det är en sjuhelsikes stor flygplats, så frågade jag om det var långt mellan gaterna, den jag anländer till och den nästa flyg avgår från.
Nej nej nej, svarade han lugnt, det är ju samma terminal. Det tar säkert inte mer än 30-40 min att gå. 30-40 min att gå??!, upprepade jag klentroget, helt förbluffad och ställd.., men jag klarar inte av att gå så långt. (mina knän bär under korta sträckor, trappor är svårast av allt.. och snart börjar knäna protestera och sen smärtar de vid varje steg och då börjar jag halta..)
Jaha, sa han, men det ordnar vi. Jag bokar en rullstol för dig. De möter dig vid flygplanet. Förresten, jag lägger in det vid alla flygstopp. Han började knattra in det på datorn, allt gick i flygande fläng och jag hängde inte riktigt med.
Sagt och gjort. Vid Heathrow stod en man utanför flygplanet, med rullstolen i högsta hugg. Jag kördes både i den och en sån där flygplatsbil, som jag ofta tittat längtande på och önskat att jag fått åka med på. Nu fick jag det. Jag lämpades av vid en samlingsplats och fick sitta där och vänta en timme innan nån körde mig vidare till min gate. Det kändes märkligt och lite ovärdigt, att andra så helt skulle bestämma över mig. Ingen info, ingen kontakt, vänta här bara. Och den ena efter den andra kom dit och lämpades av, frustrationen stänkte som en fontän på den platsen.
Och så pågick det vid varje stopp. Jag blev hjälpt att sätta mig, de fällde ner fotstöden åt mig och skulle ha lyft upp fötterna också om jag inte hade gjort det själv.. jag blev körd och de fixade åt mig, avlämnad vid gaten. Så kom jag fram till Los Angeles. Mannen som körde mig där, fyllde i alla papper åt mig, jag kördes före i kön och hej och hå, så var jag igenom tullen. (fast allt innehåll i min väska och mitt handbagage gicks igenom minutiöst och min tandkräm och en flaska med kolloidalt silver som inte hade någon markering över hur många ml den innehöll kasserades..)
Så var jag framkörd till det flygbolags incheckningsdisk, som skulle vidaretransportera mig till Tahiti och tänkte att nu slipper jag nog det här med rullstol. (Det kändes lite pinsamt, lite konstigt och fel. Jag är ju inte sjuk, ville bara slippa gå i trappor för att det gör ont och få åka bil mellan gaterna. Och nog fick jag åka alltid… rullstol alltså!)
– Klarar du av att gå i trapporna, frågade hon vänligt.
Det var ju egentligen där som haken var för mig, så jag sa att det gick inte så bra, men fanns det kanske någon hiss?
Jaaadå, det var tydligen lösenordet för en omgång rullstolsåkande till. När jag anlände till Tahiti, körde de fram en ramp med hiss!! Körde in mig i hissen och så åkte vi ner och sen så rullades jag in i ankomsthallen. Fram till den som skulle möta mig från resebyrån, med alla vouchers och biljetter. Som tur var fick jag gå ut till bussen själv..
Men det här gav mig en ordentlig tankeställare, är det här en möjlig framtidsversion av mitt liv? Så här kan det bli alltså! Vill jag ha det så här?
Nej, det vill jag inte, inte om det finns andra utvägar.
Bara att känna så, ändrade någonting djupt därinne…
