Vi hade provat det en gång förut och känt den kreativa medvindens mjälla, lätta flöde. Det är en fröjd att få uppleva något sådant. Det ger mersmak..
Vi ville få uppleva det igen. Och bestämde datum för inspelningen. Som ställdes in.
…
Och vi flyttade inspelningen till ett nytt datum.
Som av olika orsaker också ställdes in.
…
Vi flyttade inspelningen en tredje gång. Skulle det bli av nu? Ville livet säga oss något?? Lägg ner denna idé, den ger ingen frukt…:-( var det kanske så..? Denna gång kunde vi bara hoppas på att tiden skulle vara den rätta. Och som svar på frågan, la sig alla aspekter tillrätta.., vi träffades äntligen!
Vad är det med den här konstellationen som gör att den funkar så himla bra?
Det finns en öppenhet hos alla och alla har jätte-stora öron som hela tiden tiden lyssnar in vad som händer, hänger på det, vidareutvecklar, lägger till. Utan att för den skull gå ur ”ramen”, känslan, formen vi är inne i tillsammans. Kanske är det det som är hemligheten med just de här fyra musiketörerna? Att vi gör det tillsammans, var och en gör sin grej, men vi skapar helheten tillsammans.
Och kanske också att alla är otroligt snabba i sina reaktioner. Xavier är blixtsnabb i att reagera på impulser från andra, Thomas arrangerar on the fly, dvs han sätter ackorden medan jag sjunger en melodi han inte har hört nån gång förut. Och av någon märklig anledning blir det rätt. Jag begriper inte hur han gör det, det låter ofta som om det är repat och arrangerat, fast jag vet att så inte är fallet. Lasse är med i varje valör, har stenkoll på inspelningen, känner in flödet. Och han följer feelingen, rätt var det är lyfter han ner flygelhornet från väggen och börjar spela in samtidigt med oss.
Det är mycket lätthet, flykt och kreativ glädje. Högt i tak. 🙂
En För Alla, Alla För En!!