HOYA spelades in digitalt under perioden mars 2000 - februari 2001. Det var meningen att Bernard Löhr (från inspelningen av Den Inre Vägen) skulle vara ljudtekniker även på HOYA, men han var så uppbokad att vi till slut insåg, att om vi ville spela in skivan inom överskådlig tid, fick vi börja söka efter någon annan. Och ljudteknikern dök upp på ett något oväntat sätt.

Det var när Bosse Westman satt i bilen och slölyssnade på radion, som de spelade en skiva med ett så fantastiskt bra ljud, att Bosse hajade till. Bosse ringde mig, jag ringde till radion och fick namnet till körledaren och av honom namn och telefonnr till teknikern; Lars Nilsson i Göteborg. När Bosse talat med honom och jag hade fått höra skivan de spelat på radion, var vi rörande ense om att vi hittat vår ljudtekniker.

Med Lasse följde nya möjligheter. Han jobbade ofta mobilt, vilket innebar att vi kunde i princip spela in var som helst. Vilket vi också gjorde. Vi spelade t ex in alla afrikanska slagverk hemma på min gård, i min mors sommarstuga, i hennes vardagsrum och kök. Inspelningsutrustningen stod uppställd i sovrummet. Och kören spelades in i den underbara Maria Kyrka i Skogås utanför Stockholm.

Dessutom spelade vi in digitalt på hårddisk, vilket innebar ett lite nytt sätt för mig att arbeta på, jämfört med tidigare inspelningar då jag har spelat in hela kompet på en gång. Därefter har vi gjort pålägg om det har behövts.

Inför HOYA-inspelningen träffades Bosse, Kristina Aspeqvist (afrikanska slagverk) och jag och snackade igenom sväng och uppbyggnad. Kristina var med redan vid uruppförandet av HOYA och hon, Bosse och jag samarbetade när HOYA skulle uppföras på nytt, så alla var väl bekanta med materialet.

Tyvärr fick Kristina tinnitus sommaren 1999 och vi visste inte om hon skulle kunna genomföra inspelningen. Men med kraftiga öronproppar och mycken vila mellan sessionerna så gick det bra.

Bosse arrangerade och spelade in bakgrunderna hemma på sin dator. Kristina la på sina slagverk under en inspelningsrunda. Vid nästa inspelning gjordes all kör. Gången därpå sjöng jag in solosången. Sedan kom flöjt, didgeridoo, akustisk gitarr och slutligen lite kontrabas.

Själva mixarbetet funkade annorlunda också. Då var vi i Göteborg i Lasses studio. Först gjorde vi en grovmix, som Lasse sedan brände ner på CD och skickade till oss.

Vi lyssnade, skrev ner och resonerade igenom allt vi tyckte skulle ändras och så åkte vi ner på en ny runda, ny CD och nya kommentarer. Och så blev det en ny mix-runda, ny CD och nya kommentarer. osv osv

Om man inte har en deadline, när skivan ska släppas (vilket vi inte hade) kan det sättet att mixa lätt dra ut på tiden. Det har dock sina fördelar. Man hinner tänka efter, lyssna fler gånger, på olika CD-spelare, i olika typer av stereo-anläggningar, innan man bestämmer sig för vad man egentligen tycker.

Men det är lätt att fastna i detaljerna och förlora helheten. Bosse och jag lyssnar från olika utgångspunkt och vi kompletterar varandra på ett bra sätt. Han är mycket mer noga än jag och har en osviklig förmåga att hitta alla svagheter i mixen.

Fast jag mot slutet var så otålig att det kändes som om jag stod och hoppade på stället (Det måste bli klart någon gång!), insåg jag samtidigt att det är de där små, små detaljerna som gör'et.

Med detta arbetssätt hann vi med att göra de ändringar som man annars brukat prata om efter att mixen redan är klar och skivan utgiven. Samarbetet har fungerat jättebra och det har varit en mycket rolig inspelning.

Malou Berg
25 april 2001