Det kunde verkligen ha börjat bättre.. Allt var planerat i god tid. Ljudtekniker var bokad på hösten och inspelningen skulle vara på våren året därpå. Studion hade ljudteknikern valt ut och bokat. Själv hade jag aldrig varit där. Tyvärr kan man kanske säga så här efteråt. Den var nämligen i bedrövligt skick.

Men låt oss ta en sak i taget.. Teknikern fick ett oemotståndligt lockande anbud, hoppade av i sista sekunden och lämnade mig utan att ordna ersättare.

Producenten Bosse Westman och jag fick kasta oss på telefonerna och ringde och ringde och ringde och försökte på alla sätt pussla ihop allas scheman, så att också vi skulle få en tekniker på inspelningen. Det var ju så kort varsel och alla var redan uppbokade. Efter mycket lock och pock lyckades vi ordna med tekniker de 2 första inspelningsdagarna. Sedan var vi utan. Så kommer vi då till studion den första inspelningsdagen..

Där möts vi av en muttrande pianotekniker som försöker laga den nergångna och trasiga flygeln och vi fick vackert vänta ett bra tag. När vi väl kom in i studion och försöker få ordning på det glappande ljudet och den mycket begränsade medhörningen (ljud-delen var milt sagt i stort behov av en rejäl renovering) vänder sig Anders Ekdahl till mig och säger att på den här flygeln kommer vi inte att kunna spela in. Den är i alldeles för dåligt skick. Anders tillhör den kategori människor som jag ytterst sällan hört klaga på något. När han säger att det inte går, då är det omöjligt. Vad skulle jag göra? Där stod jag, utan ordinarie tekniker i en studio bokad för 14 dagar som vi inte kunde använda, med 4 kompmusiker, en stråkkvartett, solister och producent och såg hur alla mina pengar rann i en strid ström genom mina fingrar, utan att kunna göra något åt det. Att man inte fick hjärtattack då är en gåta. Som tur var, hade jag Bosse som producent. Den mannen har en inbakad solstråle i sitt bröst. Han höll humöret uppe på oss alla. Vi ringde som tokar till olika studios och lyckades till slut få tag i en som var ledig just den dagen. När halva dagen hade gått, kom vi in på Polar och kunde påbörja inspelningen. Nästa dag var Polar bokad, men OAL ledig och vi kunde vara där.

På kvällarna satt Bosse och jag och ringde runt efter tekniker till nästa dag. Och kollade studios. Denna osäkerhetsfaktor att inte veta var man skulle hålla hus nästa dag och vem som skulle spela in, var påfrestande. Jag var ju både skivbolag och artist och upphovsman i en och samma person. Allt måste jag ta tag i och besluta om. Att vara på Polar var en gudagåva, om än en dyr sådan. Där fanns kunnig och vänlig personal, ett lugn och en professionalism som var en lisa för min något sargade själ. Den tredje dagen kom vi tillbaka till Polar och sedan ville jag absolut inte vara någon annanstans och så fick det bli. Det var på Polar jag stötte ihop med teknikern Bernard Löhr, som så småningom kunde ta huvudansvaret för inspelningen av Den Inre Vägen. Och i och med det kunde vi koncentrera oss på själva inspelningen...

Inspelningen av Den Inre Vägen blev dyr, mycket dyrare än jag hade räknat med, men jag behövde i alla fall inte betala de 14 dagarna jag hade bokat i studion som vi sedan inte kunde spela in i. De hade kunnat kräva betalning trots att den var i uselt skick. (Jag hade ju trots allt bokat studion.) De gjorde inte det, vilket är hedrande för dem.

Malou Berg
feb 1999