CABARETTIDEN
Cabaré Cafe Cobra (från vänster) Marlou Mönnig, Anita Prytz och jag satte upp en tjejcabaré som vi kallade för Café Cobra. Den gick för fulla hus i Stockholm 1980-81 och blev mycket uppmärksammad i media och cabarén spelades in och visades i TV. Alla medverkande var av honkön, musiker och tekniker och artister. Det var en lärorik period och både inspirerande och utmanande för mig. Jag skrev mycket av materialet. Och vi hade även nummer som vi improviserade fram på scenen. (Vilket var jättekul men svårt..)
	"Bara Jaaaag är den jag tänder på.." Vi öppnade Cafe Cobras cabaré med ego-numret, med textvarianter på gamla kända dängor.. där fick vi ta ut svängarna ordentligt. Vi stångade oss fram till mitten av scenen, här har jag just fått mitt ögonblick i strålkastarljuset, medan Anita inväntar en blotta, som hon kan ta tag i för att själv stå i centrum. Som alltid i den typ av cabaré som vi ägnade oss åt, så var vi måttlösa och överdrivna och hejdlösa, tog ut svängarna så långt det bara gick.. härligt på många sätt. Och vad säger Du om kläderna? Jag är invirad i en spetsgardin, toppad med en badmössa med plastkörsbär på huvudet, Anita har en jättelik bebis-mössa och en stooor-prickig pyjamas, eftersom hon var dalmatiner i ett annat nummer. Tänk va man kan använda att klä sig med, om man vill.. Kajsa Varg-attityden var härligt befriande.
Invitation to the blues.. Vilken underbar låt Tom Waits skrivit. Jag älskade att sjunga den. För att få en riktigt rökig aftermidnight-feeling skulle jag röka, eller rättare sagt, skicka upp rök i spotlightljuset. Och dricka whiskey eller dyl (ja Du vet väl att allt sånt på scen, består av te.. ingen sprit där inte) Och det var tur det, för jag varken drack eller rökte. Att blåsa ut rökringar kan man göra utan att dra ner rök i lungorna. Och sminkningen var, liksom allt annat i cabarén rejält överdriven. Lösögonfransar räckte inte till, utan man målade extra ögonfransar direkt på huden, långa och tjocka var de. Inte så tjusigt, men kuuuul..
	Jaa, här är de, våra musiker i Café Cobra cabaré-orkester! Från vänster ser Du Irene Andersson, piano, Lotta Hasselqvist, bas, Inger Johnsson-Smith, elgitarr och Marita Brodin, trummor. Marita brukade ha ett trumsolo, som skakade väggarna i hela lokalen.. Jisses vad hon kunde trycka på. Det var inte så vanligt då bland kvinnliga trummisar, att ha ett sådant enormt tryck. Men Marita hade det!
Vilka idéer vi hade i Café Cobra. Det handlade ytterst sällan om att det skulle vara snyggt eller tjusigt. Men kul var det alltsomoftast. Om du tittar lite noggrannare, så ser du kanske att tyget fram på klänningen är format som en butelj, en flaska. Och jag sjöng den ledsna och förtvivlade låten "Jag dricker igen". Tydligt va?! På sidorna om buteljtyget var det bara nät.. Uj ingen försiktighet här inte. Det var bara att brassa på.
	Åh! Här har vi Café Cobras improviserade nummer "Ockulta Hörnan". Vansinnigt och utflippat och skitkul! Det var fullständigt hysteriskt och ibland var det så överväldigande kul att vi inte kunde hålla oss för skratt själva. Anita var ett medium som pratade med allt, stolar bord och vad än som kom upp i hennes huvud. Jag var programledare, med förkärlek för kameran och Marlou var någon slags expert. det där varierade från gång till gång. Kolla särskilt in vår genomtänkta klädsel, beige stretchoveraller, förutom jag som bar min Schlagerfestivalklänning (är man programledare så är man!) och så flintskalle ovanpå det. Vi bildade skola, egensinne i kombination med leklust = Café Cobra! ssssssss
Greta och jag hade en kul uppfattning om klädernas betydelse.. Uppfostrade som vi var i den Fattighuscabaréns anda som säger att man tager vad man haver, kan man nog säga att vi levde upp till den föresatsen till punkt och pricka..hihi. Jag har något gammalt och trasigt (alltid helt rätt med lite hål här och där. I vilket fall gjorde det inget om det var trasigt.) linne på mig. Över det en lite sjaskig blus med leopardmönster och ett gammalt bälte som legat och skräpat någonstans. Toppa det hela med boa och fjädrar, så var utstyrseln klar. Det här förhållningssättet till kläder tilltalar mig. Det blir inte särskilt tjusigt, men alltid personligt.
	Här sjunger jag en sång som jag skrivit tillsammans med Bengt Carlsson "Jag dricker igen". Det kan tyckas konstigt att jag kunde sjunga en sån låt, jag som inte drack själv. Men att känna begär efter något, som man inte kan vara utan, det kunde jag relatera till. Jag vet också hur ett begär känns i kroppen. Sen spelar det mindre roll om begäret är efter sötsaker, sex eller alkohol. Klänningen jag har på mig, ser ut som en flaska.. himla käck idé, inte sant?! Stämningsfullt foto av Barbro Paulsson.
Här är jag på Cabaré Flygande Maran i Göteborg. Greta och jag pendlade mellan Fattighuscabarén i stockholm Flygande Maran i Göteborg. Vi kände oss härligt upptagna och eftersökta! Lyft fram det som är vackert eller maffigt eller häftigt är en annan av cabaréns grundtankar och alltid hade jag våldsamma urringningar (har man stora bröst så har man och då ska det märkas) även om den här var mycket återhållsam jämförelsevis.. Ibland var urringningen så djup att brösten hoppade ur. Vilket genast väckte publiken ifall den hade slöat till.. Och väcka och skaka om, det ville man ju gärna göra. Och var det tal om att någon av oss skulle sätta sig i knät på en karl ur publiken, så gissa vem som valdes.. det var allt jag det. Jag, som vägde mest.. jisses.. vad fick inte den stackars publiken stå ut med ?? Och kolla in min peruk, visst är den tjuuuusig?! Om Du klickar på bilden, så får Du även se Bongo! Han var konferencier inte bara på Fattighuset utan även på Flygande Maran. Ingen kunde som han prata kvalificerat nonsens hur länge som helst. Bongo blandade hej vilt, en underbar galenskap med stor värme och närvaro. Han hade ofta en lång harang om vad cabaré kunde vara och jag förundrades alltid över hans fantastiska associationsförmåga, som var helt sanslös och samtidigt så charmig. Åh Bongo, det finns ingen som är som Du, Du är oemotståndlig!!
	Cabaretklädsel - det man jobbar med, färgar av sig på allt. Mina kläder är typexempel på det. Den där prickiga bodyn har jag fortfarande kvar. Jag älskar prickigt.