Ibland händer något fullständigt oväntat. Något jag inte kunnat tänka mig i min vildaste fantasi. Som får tanken att svindla till. Ett av dessa svindelögonblick inträffade en tid efter att albumet med Den Inre Vägen hade släppts. Vi talar 1995 … några år tillbaka i tiden. Den Inre Vägen hade haft premiärkonsert. Det var Olle Persson – Kärlek, Lena Maria Johansson (numera Vendelius) – Tro, Malou Berg – Hopp. Stråkkvartett och liten orkester under ledning av pianist Anders Ekdahl, kören Sacre Chouer, dirigent Ingemar Braennstroem. Anders hade skrivit alla instrumentala arrangemang, förutom cellosolot – det skrev jag. Jag skrev även alla körarrangemang, de var min avdelning. Mottagandet var översvallande och det i sig knockade mig totalt. Jag var vimmelkantig och lycklig av alla lovord.
En liten tid gick. En dag kommer keramiker Rosmarie Linden, en god vän till familjen, hem till mig med den här skapelsen. Så egensinnigt, så eget, så himla vackert och underbart. Och självklart på samma gång. Jag tappade hakan minst sagt. Rosmarie hade varit med på premiärkonserten och blivit både berörd och inspirerad. Och hon förklarade.. där var Tro, där var Hopp, där var Kärlek. Och där var änglakören. Och där fanns plats där ljusen skulle stå.
På baksidan hade Rosmarie skrivit:
Tro + Hopp + Kärlek = Den inre Vägen
Tack Malou!
Rosmarie
Hur ska jag ska kunna tacka dig för en så storslagen gåva? Rosmarie, din skulptur gläder mig varenda dag. Ända sedan den dag du kom med den till mig … och det är snart 30 år sedan. Vilken gåva! Som du kan se, så har jag lagt i lite stenar i botten så att ljuslågorna syns lite mer. Jag hoppas att du inte har något emot det.
Här kan du lyssna på Den Inre Vägen: https://www.malou.se/album/den-inre-vagen