Anita Prytz och jag hade båda varit med i Fattighus-cabarén, på sjuttiotalet.En gång cabaré, alltid cabaré.. Tillsammans med Marlou Mönnig bildade vi Café Cobra och satte upp en tjej-cabaré, med enbart kvinnor på alla poster, med eget material.. på en ytterligt märklig restaurant på Sveavägen i Stockholm. Där fick vi hålla på och experimentera så länge vi gick med förlust. Vid varje löneutbetalning kom en liten satt man med en portfölj och betalade alla inblandade. Skällde ut personalen i köket på brinnande italienska och vid ett bord med grön filtbeläggning, längst in i ett hörn i lokalen, satt 3-4 stycken och spelade nåt.. pratade lågmält.. eller vad de nu gjorde.. vi låtsades inte om nåt, vi tittade inte dit, vi såg inget, hörde inget.. vi bara anade och det var illa nog.. Kommer du ihåg det Anita..? Ganska snart blev cabarén både omskriven och hyllad och folk strömmade till och fyllde lokalen. men då ser du, då blev det tvärstopp för Café Cobra. Då ville restauranten inte vara med längre. Visst är det märkligt..?! Ändå fram till dess hade vi himla kul, det var lekfullt och gränslöst.
