Ojojoj, vad känsligt det är att spela flageoleter i ensemble. De ligger så högt upp, där det är minimalt manöverutrymme.. om ens en millimeter mellan stämt och ostämt. Kanawah har en massa såna i arret. Vissa saker går ögonblickligen rätt, andra får tas några gånger. Flageoleter tillhör den sistnämnda kategorin.
Men efter ett par genomspelningar satt de där, tjoffs!! Eller kanske man snarare ska säga tingeling?..
Sådär, liten luftpaus, dörrar och fönster öppnas och några minuters avslappning. Under tiden ställde Lasse om datorns klocka igen..
Nu är det dags för Promise in the air.
Det klingar fint redan från början. Lasse suckar nöjt.
Har jag nämnt något om Tormods underbara stråkarr? De är så inkännande till karaktären på varje sång, det är som om han känner dem bättre än jag själv.. hihi 🙂
