Under tiden jag var i Panama, kändes kroppen ungefär som vanligt. Jag hade inga kännbara reaktioner på injektionerna, förutom då de injicerade stamceller i knäna. Då blev jag stel och det kändes trångt, en lite obekväm känsla, det smärtade lite när jag gick. Jag var trött och vilade mycket. Men i övrigt kändes allt som vanligt.
Hemresan tog 27 timmar totalt. På den 11 timmar långa resan Panama-Amsterdam fick jag en stooor karl bredvid mig, som agerade som om alla sätena var hans. Förutom att han bredde ut sig och satt med benet in på mitt säte, somnade han nästan direkt och snarkade, du vet såna där grova och långa snarkningar, som går in i märgen och vibrerar i huvudet på de som är intill, i det här fallet jag.. jisses! Det var inte så kul just då. Humor-vinkeln kom mer efteråt.. 😉
Till slut sa jag till honom (mittensätet är inte kul att sitta i. Man har en på varje sida, ingenstans att ta vägen ifall den ena sidan pöser över) och sen försökte han hålla sig till sin plats. Han lyckades väl sådär kan vi säga..
Nåväl, jag kördes på flygplatserna med bil eller i rullstol till gaten. Allt för att undvika belastning på knäna och inte behöva gå mer än korta sträckor.
pga den lååånga förseningen som till slut resulterade i byte till ett fungerande flygplan i Amsterdam (jatack, jag väntar hellre och reser hellre med ett helt och helst också fullt fungerande plan än med ett som är trasigt och saknar vitala delar). Under väntetiden blev det en del stående i köer, men egentligen inte mer av det än jag hade på min resa till Tahiti-Hawaii i våras.
Jag kom hem. När jag vaknade på morgonen var mitt vänstra knä jättesvullet, det värkte och gick knappt att böja alls. Först trodde jag att det berodde på resan, men dels brukar knäna inte reagera så våldsamt och dels brukar det ge med sig, när jag börjar röra på mig.
Men denna gång gjorde det inte det, det höll i sig, svullnaden gav inte med sig, smärtan o oböjligheten i knäet förblev intakt.
Då kom jag att tänka Joanne, som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg från Panama. Hon har juvenil reumatisk artros, fick det alltså som liten, hon är drygt 20 år nu. Hon reagerade våldsamt redan på natten efter den första injektionen, fick hög feber och frossa, magen vändes ut och in, och hon hade enorm värk i hela kroppen, mådde riktigt riktigt dåligt och hennes medföljande föräldrar blev såå oroliga. Läkaren hade bara varit med om en så kraftig reaktion vid 2 tidigare tillfällen och båda gångerna hade det hänt hos unga personer. Antagandet är att en ung kropp reagerar snabbare, helandet går fortare och sätter igång med en gång.
—-
Ursäkta mig en stund, jag måste upp och röra mig lite. Det gör så himla ont i knäet.
….
Det blir lite bättre, bara jag pendlar lite med benet. Iaf för en stund.
såå, var var vi nu då.. jo, unga stamcellspatienters vitala kroppar visavi äldres..
—-
Hos äldre personer, såna som jag alltså, är startsträckan längre.
På kliniken sa de flera gånger att det kan ta upp till 6 månader innan man märker av en förbättring. Att jag skulle vara förberedd på det. Jag fick tom underteckna ett papper, där det stod att jag hade blivit informerad om det och förstått infon.
Var det så här min kropp reagerade på stamcells-behandlingen?
Att nu har helandet börjat på riktigt?
Jag inser att jag har inte haft en aning om eller ens en tanke på hur det skulle kunna kännas i kroppen, medan behandlingen och helandet pågick. Och framförallt inte att jag skulle ha negativa, smärtsamma reaktioner. I okunnighetens dimhöljda blåögdhet? trodde jag lite dunkelt att det bara skulle hända av sig själv och utan några direkta fysiska, obehagliga reaktioner.
Poff. poff. poooooooooooooff!! Poff!! POFF!!!!!!!! fjutt!
ungefär så alltså.
Så plötsligt skulle jag kunna gå som vanligt med återbildat brosk i mina knän.
Tjohej! Riktigt så verkar det inte bli, men jag känner att
nu har helandet satt igång, börjat på riktigt.
Idag provade jag att försiktigt cykla på min motionscykel, för min kropp ropar efter bättre cirkulation i knäna. Jag tog det väldigt varsamt, eftersom det gjorde så himla ont varje gång vänsterknäet böjdes och efter 10-15 min minskade smärtan lite, kanske ryckte kroppens egna endorfiner ut och mildrade signalerna till hjärnan? Jag cyklade i 30 minuter. Det lättade något i knäet. Men det släppte inte. Jag får ta en till cykling nu på kvällen.
Vi får se hur länge just denna fas håller i sig.