Fredskonsert i Korea Det var en ren fröjd att sjunga och jag njöt av varje ögonblick under konserten HwaEom Spirit Music Ritual 2009. Det finns konserter som är underbara. Så finns det de som är magiska och oförglömliga. Den här var en sådan konsert! Trots att det var knökfullt med folk, var det alldeles stilla på tempelgården. Själva miljön hjälpte mig att gå in i mig själv och hämta tonerna. Ljudet var sagolikt, jag har aldrig upplevt ett sådant fantastiskt ljud från en sånganläggning, såå klart och allt hördes väl. De var noga med alla detaljer. Så det var bara att öppna sig och släppa ut sången. Underbart! Bakom mig är en replika av ett ofantligt stort konstverk, som tas fram och visas för allmänheten en gång per år, dvs vid fredskonserten. Chium är professor och konstnärlig ledare för fredskonserten. Han skriver musik och jag var med och sjöng på hans nya koreanska sång. Som tur var, innehöll den inte så många ord. Jag hade liiiiite svårt med språket.. Intentionen med fredskonserten är att samla artister och musiker från olika andliga sammanhang. Arunangshu Chandhury & Burnham Kul framförde Sufi-sånger ur den islamska traditionen. Miljön är såå vacker. Sällsamt sakral och stilla. Publiken satt överallt. De räknade in ungefär 1500 personer, konserten var sponsrad av kulturministeriet, mycket påkostad och gratis för besökaren. Mitt kompband med de vackraste traditionella koreanska instrument. Alla satt med korslagda ben och spelade, även när det var keyboards. Här framför de gitarristen Jae Il Jungs egen komposition. Jae Il är multiinstrumentalist, har spelat in massor av skivor och anses som ett musikaliskt geni. Och en fantastiskt trevlig kille. Dödsmässa som utförs av schamaner på Jindo Island tar hela natten. Nu medverkade de på konserten med en kortversion. Mycket annorlunda sång, kraftfull och betvingande, tung och obeveklig på något vis. Jag vet inte om jag gillade det, men den tog tag i mig. Virtuos sitarmusiker ackompanjerad av briljant tablaspelare. Han kom från Los Angeles, landade ett dygn i Indien, innan han flög till Korea.. Helt vilse i tidszonerna till en början.. Sen stack han tillbaka till Seoul samma kväll för ett flyga vidare till nästa land dan därpå.. Jag hade med mig en skål från Sverige och vi jämför ton och spelsätt. Musikerna var så milda och vänliga, oerhört kunniga och erfarna och samtidigt så öppna och intresserade. Ovanlig kombination, som var så behaglig att uppleva. Körtjejerna imponerade på mig. Chium hade bett om en sång som har svensk text; Frid och en med svenskt vokaluttal; U.Å.A.A. och de fixade det till min stoora överrasking! Lite engelsk accent blev det på ordet Frid, men helt okej. Magnifik port in till HwaEomsa templet. Vackert och mäktigt, inget småputtinuttigt här inte. Hip munk och gammal god vän till Chium. Chium bodde i templet under några år. 'När min fru var och jobbade i Tyskland hade jag inget annat för mig, så då kunde jag ju lika gärna vara i templet.' Ja, Chium, varför inte? Årets tema var "Companions" och denna ofantliga banderoll var uppspänd på tempelgården. Kolla in Jae Ils position, han sitter med korslagda ben, trampar på pedalen med yttersidan av höger fot. Won Il är inte bara professor i slagverk och komposition, (+ bandledare för Baramgot) han spelar dessutom en typ av trumpet sanslöst bra, som glissade omkring på tonerna. Aldrig hört något liknande! Och det lät helt underbart. Allt var mycket påkostat. Varje person fick sitt eget program och en hopvikbar solhatt! Mycket praktiskt, eftersom solen sken från den klaraste himmel som tänkas kan, ingen vind, inget regn, bara sol och fågelkvitter. Ett ögonblick att minnas. Och jag tyckte såå mycket om min klänning, i den klaraste turkos. Som Stefan Wåhlberg sytt åt mig, den satt så bra och va härligt med ett litet släp. Yes, me like! 🙂 Efter konserten, fram med kameran Malou! ..och sen var det signering av HOYA-skivor. HOYA är utgiven i Sydkorea och det är anledningen till att jag blev inbjuden att sjunga på fredskonserten. Här har vi mycket att lära i Sverige. Det finns mer än funktion att ta hänsyn till. Skönhet gör oss på gott humör och en vackrare anslagstavla får man leta efter. Och där sitter affischen minsann. Det magiska ögonblicket. När jag började sjunga den sista sången som alltid avslutar konserten, NiMe GeRo, så gick det en stöt genom publiken, en kollektiv suck och sen ett jubel utan like. Tänk att få vara med om detta, jag är så tacksam för det. Chium instruerade den nya sången som vi alla var med och sjöng på. Alla i bandet pratade om min tunika, som Stefan Wåhlberg sytt åt mig. Den är full med pärlemorknappar av alla de slag och de ville ha en likadan.. Stefan, jag bollar över frågan till dig 🙂 De kom från ett nationellt TV-bolag och intervjuade mig efter konserten. I bakgrunden ser du den stora tempelklockan och stocken de slog an den med. rejäla doningar. Min, som står framför gästboksväggen i replokalen, var min guide i HwaEomsa och det var tur för mig, för ingen talade engelska i den delen av Korea. Hon ritade serier om sitt eget liv som publicerades i en dagstidning (säkert blev det ett antal strippar om dagarna med mig i HwaEomsa också..) De gjorde en mäktig entré. Efter en stunds med slagverk och mässande inne i templet, dags för 'the silent walk', munkarna i festskrud vandrande nerför trapporna till tempelgården, åtföljda av den glissande trumpeten. Och apropå trappor.., det är trappor, trappor, trappor, överallt i Sydkorea.
