AmaOna Hela grundgänget samlat i Nilentos kontrollrum för att lyssna på en tagning. Fran vänster Thomas, Lisbeth, Johannes, Lasse, Malou och Jörgen. Varje utrymme användes när alla var med på en gång. Då gällde det för Lasse att vara fullständigt tyst hela tagningen. Mobiltelefonerna var avstängda, det fanns inget ledigt utrymme att lägga dem i. Inte ens i hallen, för där var Hans med sin fiol. Danska Lisbeth fick det största och härligaste rummet för alla tänkbara olika slags slagverk. Jag var bara liiiiite avundsjuk. Jag spelar upp en av låtarna, Hans provar lite på fiolen och Thomas avvaktar, kollar in ackorden.. Sen bytte vi plats och Thomas tog över tangenterna. Han var redan inne i låtens sväng, otroligt snabb man. Hans fioler lät så himla bra, men så trakterades de av en mästare också, en riktig speleman! Lasse är inte bara en bra trumpetare, han är ett ljudgeni också, har mycket känsliga guldöron, som hör alla detaljer i ljudbilden. Allt går igenom något slags feeling-filter, med stor fingertoppskänsla för om det är flöde, om det svänger eller ej. Så sjunger jag en ny sång, ungefär så här har jag tänkt mig den.. Sen kanske den gick iväg åt ett helt annat håll. Vissa låtar var lättare att få till, andra var som en invecklat lås att knäcka koden till. En låt fick vi lägga åt sidan för att spela in vid ett annat tillfälle. Johannes höll ordning på tempona, (vi undvek att spela in med klick) förutom kontrabasen förstås. Han spelade ofantligt vackert med stråke, hör den i början av Selam Selamo.. överjordiskt 🙂 Lisbeth var en rolig bekantskap, oerhört kreativ och lekfull som slagverkare. Hon hade kul och annorlunda idéer. Exempel på det är hennes tumpiano på HeartSong - Aya Oniame. När jag stod där i min lilla hytt på andra våningen och såg ut över stora rummet 1 trappa ner, som låg utanför mitt panorama fönster, kände jag mig som om jag var i något slags kontrolltorn. Märklig upplevelse och väldigt varmt blev det. Jörgen i ett fokuserat ögonblick före en tagning. Vi känner varann från 70-talet, då vi bl a samarbetade i en trio (fantastiskt rolig och udda kombination av musiker). Nu bor vi båda i Östhammar och har tagit upp tråden igen. En ny bekantskap som Lasse introducerade. Thomas är den ende jag vet som kan spela trumvirvlar på pianot, det blir som en mäktig flodvåg! En riktig speleman som det var en fröjd att jobba ihop med. Så här såg den ut nerifrån stora rummet, min lilla kabyss däruppe. Men vänta nu, kan jag få höra det där partiet igen!? Hans lyssnar på ett pålägg och funderar över om det är bra eller kanske helt okej. Åh vilken lirare. Det var helt fantastiskt att sjunga ihop med Hans och hans fiol. Det mest sensuella jag har gjort. Det var som att åka med i ett flöde, två personer i en. Woaw! Vem skulle inte älska den där flygeln? Den låter hur bra som helst, enorm klang, kraftfull botten och en klar briljant ton. Thomas pianospel blommade. Den är Lasses ögonsten och sköts med ytterlig omsorg. Vi går igenom ett parti, som vi sen gjorde tillsammans, det jag beskrivit som det mest sensuella jag gjort i musikväg. Oj, vad det har etsat sig fast i mitt minne. Det är mycket funderingar före en tagning, hur man ska lägga upp en låt. Allt skapades ihop med musikerna och alla kom med förslag och idéer, vi testade, vi förkastade, provade nytt.. tills vi hittade vägen fram till ett gemensamt flöde. Den hängde i kontrollrummet och användes till allt möjligt, oftast för att få upp humöret, eller testa tonarter, eller påkalla uppmärksamhet.. eller bara leka liiiite 🙂 Men hallå, vad gör du däruppe? Ska du inte vara här och gå igenom den här låten med oss? Lyssna på det här partiet, säger Lasse och spelar upp ett avsnitt. Johannes och Lisbeth diskuterar olika lösningar. Kolla glad-trumpeten i bakgrunden. Man kan inte annat än bli glad över att sitta vid den här flygeln. Jag är ingen pianist, jag spelar brukspiano dvs ackompanjerar mig själv. Men en förstklassig flygel är en fröjd, den låter bra helt enkelt, härlig att spela på. Me Like! Cecilie Nörby Malou Berg Ida Sandlund Cecilie Nörby.
